Christina Smedberg: Vita Liljor

Christina Smedbergs novell i sjukhusmiljö tog hem förstapriset i Berättarkrafts skrivtävling för högstadiet.

Det går inte att undgå att titta i spegeln i hissen på väg upp till den elfte våningen. Tanh ser bara en mager tjej med svart hår som hänger framför ett par djupsittande ögon. Hon ser samma sak varje gång hon åker med den här hissen. Det känns inte främmande längre, hon vet att hissturen tar exakt 3 minuter och 26 sekunder om ingen annan kliver på. Hon vet att när dörrarna öppnas så ska hon gå till vänster, genom en tung dörr, fortsätta ner korridoren till den näst sista dörren på vänster sida. Hon har gjort detta varje dag i två år nu. Två år sedan hennes mamma blev inlagd. Precis som alla andra gånger tar Tanh ett djupt andetag och sätter ett leende på läpparna. Fastän det är tvärtemot vad hon egentligen känner. Hon skjuter upp dörren och blir mött av en sjuksköterska som precis sett till hennes mamma. De utbyter en kort hälsning, inte mer än så. För det orkar inte Tanh och vid detta lag vet sköterskorna om det. Precis som alla andra gånger sätter hon sig i fåtöljen intill sängen och lägger ryggsäcken vid fötterna. Hennes mamma sover, som vanligt. Tanh tittar på hennes fridfulla ansikte, hon har alltid så ont när hon är vaken och det brukar alltid synas på henne. Tanh lutar sig bakåt och tittar upp i taket och väntar på att hennes mamma ska vakna. Hon är van nu.